Är något jag brukar fundera på.
Lätt att vänskap övergår till kärlek å då menar jag åt båda hållen.Man kan leva ihop många år,å plötsligt upptäcka att man lever ihop med sin bästa vän.Åh visst blir det väl så en livskamrat på många vis. Åh de fungerar ju såå länge kärleken finns.Sen kan de ju vara så att man inser att en vän man haft en bra relation med att man märker att de övergår till kärlek,kanske funkar det eller not!Jag tror nog om de skulle träffa mig skulle jag nog välja att ha denne som en vän för den har man alltid kvar.
Sen kmr vi till tryggheten,den vi alla vill ha.Att ha någon som man känner sig trygg med,kan lita på,skratta med,dela känslor å funderingar med.Där har vi skillnaden att känna sig trygg med någon är inte kärlek i sig.Det är en stor skillnad.Åh måste tillägga ett att första möte säger allt det kan man inte fly ifrån,hjärtat säger sitt,även i det tysta!
Däremot att träffa någon,som får en glad,upprymd,någon man vet lyssnar på det man säger,någon som förstår,någon som tar en för just den man är,som aldrig dömer då kan vi prata nå annat.Någon som har omtanke,hjärtat på rätt plats. Någon som håller sitt ord.En sådan människa växer i mina ögon.En sådan person vill man aldrig förlora,En sådan person ska man vårda:)Att de är början på en fin vänskap är inget snack om saken.Men ibland gör saker i livet,livsöden att man väljer andra vägar...Då gäller det att visa att man finns kvar,stor,stark å trygg.En dag i taget!
Har haft en kanon dag,dock sov barnen halva dagen men när de väl vaknade delades de tankar å funderingar.Tack snälla Hanna för att du ställer upp såå mycket nu när Mamma "BOR" på jobbet,håll ut snart semester.
Kram alla!
P.s Talet till den blivande 50åringen är klart:)I did it again:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar